Gör om, gör rätt
Okej, min ångestattack alldelles nyss är till ingen nytta, jag måste ändå bara svälja plågorna och äta upp min efterrätt i vilket fall. Istället kan jag göra något konstruktivt, detta är ett mål som andra mål, det får jag inte glömma.
Nu är det mycket, mycket enkelt, jag vill, jag kan, jag ska.
52 - Just nu, tjockt och motbjudande
51 - Måndag nästa vecka, inga undanflykter, inget val
50 - Delmål
49
48 - Eventuell målvikt
47 - Målvikt
Så är det, svart på vitt. Inga val, undanflykter, förändringar, ingen vägran.
/J
Nu kör vi stenhårt
Till hösten vankas gymnasiet för min del, och jag tänker knappast komma in första dagen som tjock, aldrig på min tid. Således är det dags att komma till saken. Jag är trött på detta ständiga velande!
Idag har jag smällt i mig portion efter portion, jag kan känna hur maten skvalpar i magen, bränns och gör mig illamående och ångestfylld. Nu vill mamma bjuda på jordgubbar och grädde, hur ska det gå? Inte alls, är rätt svar, för jag måste stanna här då jag har saker att göra.
Men imorgon... Gud! FUCK. DETTA GÅR ÅR HELVETE. ÅNGEST!
/J
Svar till er
Vice Hövdingen, du verkar vara en toppenkille, smart och så, med huvudet på skaft. Men vet du vad? Det har jag med.
Min bästa kompis är ordentligt underviktig (dock inte ätstörningar) och jag är mycket, mycket långt från hennes uppenbarelse. Jag vet helt ärligt inte hur mitt BMI går ihop med hur jag ser ut. Jag borde, rent tekniskt, vara smalare. 168 cm är inte särskilt superduperkort, och 51 kg är... Ganska så lite, om ni förstår vad jag menar.
Trots det är jag knappast, jo, smal. Eller, smal är jag väl, jag tillhör den smalare delen av befolkningen, skulle jag tro, men knappast smal-smal. Så att man skulle beskriva mig som hon-den-där-smala-tjejen.
Det kan ha att göra med att jag har ganska så korta ben, eller i alla fall kortare än många av mina vänner, i förhållande till min längd.
Jag skulle, är jag nästan etthundra procent säker på, aldrig få anorexia. Min familj och mina vänner skulle hindra det långt, långt innan, om inte jag själv skulle göra det. Vad jag är säker på är dock att min kropp skulle få sig ett lyft om jag gick ned i vikt, och tränade mer. Jag skulle såklart vilja lägga ut en bild åt er, så att ni får se hur jag ser ut, men jag föredrar ändå att vara anonym. Sorry!
Hursomhelst, tack för att ni bryr er, ni behövs! Vem vet, kanske hade jag varit en av de tjejerna som faktiskt är alldeles för smala för att vilja gå ned i vikt, då hade din kommentar varit guld värd!
/M
Min bästa kompis är ordentligt underviktig (dock inte ätstörningar) och jag är mycket, mycket långt från hennes uppenbarelse. Jag vet helt ärligt inte hur mitt BMI går ihop med hur jag ser ut. Jag borde, rent tekniskt, vara smalare. 168 cm är inte särskilt superduperkort, och 51 kg är... Ganska så lite, om ni förstår vad jag menar.
Trots det är jag knappast, jo, smal. Eller, smal är jag väl, jag tillhör den smalare delen av befolkningen, skulle jag tro, men knappast smal-smal. Så att man skulle beskriva mig som hon-den-där-smala-tjejen.
Det kan ha att göra med att jag har ganska så korta ben, eller i alla fall kortare än många av mina vänner, i förhållande till min längd.
Jag skulle, är jag nästan etthundra procent säker på, aldrig få anorexia. Min familj och mina vänner skulle hindra det långt, långt innan, om inte jag själv skulle göra det. Vad jag är säker på är dock att min kropp skulle få sig ett lyft om jag gick ned i vikt, och tränade mer. Jag skulle såklart vilja lägga ut en bild åt er, så att ni får se hur jag ser ut, men jag föredrar ändå att vara anonym. Sorry!
Hursomhelst, tack för att ni bryr er, ni behövs! Vem vet, kanske hade jag varit en av de tjejerna som faktiskt är alldeles för smala för att vilja gå ned i vikt, då hade din kommentar varit guld värd!
/M
Vad är det som händer?
Hej på er! Funderade på en sak - jag läser mina gamla inlägg och inser att jag faktiskt åt så mycket mer då, fastän det känns som om jag blir onyttigare för varje dag... Konstigt! Då åt jag alltid frukost, lunch, mellanmål och middag, medan jag nu försöker att hoppa över antingen lunch eller middag, eller i alla fall äta mycket lite av dem.
Jag äter oftast i dagens läge absolut maximalt 3 mål om dagen, små mål, alltså. Trots det ser jag knappast resultat! Jag väger mer än när jag började, fast jag helt klart borde väga mindre! Jag förstår mig inte på min kropp.
Nåja, det får bara sporra mig än mer att fortsätta, för detta ska jag klara. Inget val, har jag. Jag kan gör det, och ska göra det. Vi ses i mål!
/J
