Come on Jessica...

Hejsan alla, jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Jag har aldrig varit smalast i klassen, eller bäst på gympan eller så, och jag har alltid, alltid, alltid velat gå ned i vikt. Jag har dragit i fettet på mage, rumpa och lår och nästan fallit i gråt framför spegeln miljontals gånger. Trots det har jag ätit. Fett, fett, fett.

Mina vänner är smala, några i smalaste laget, och jo, man skulle kunna säga att vi "peppar" varandra, omedvetet. Dagligen klagas det på att man är för tjock här och äcklig där, och jag är likadan. Jag hatar min kropp över allt annat, och allt som har att göra med att visa upp och exponera mig själv utan täckande plagg är oerhört ångestladdat. Jag har alltid önskat att jag skulle tappa några kilon och få en underbar kropp som får folk att vända huvudena efter mig. Jag har alltid velat vara Hon den där galet snygga tjejen, men aldrig lyckats.

Just nu är mitt självförtroende är på bottennivå, och när jag har ätit onyttiga saker får jag en klump i magen och tryck över bröstet, flertalet gånger har jag djupt önskat att jag, bara ibland, kunde vara en av de tjejer som hängde huvudet över toalettstolen, bara för att slippa känslorna som kommer efter glasspaketen och chipsen. Jag hatar att jag inte klarar av ens det enklaste, att hålla mig i trimm, och skäms över hur dålig jag är som människa.

Jag triggar mig själv, men det slutar ändå med att jag äter, och äter, och äter. Mest när jag är ensam, i hemlighet. När jag hör fotsteg i trappan skyndar jag mig att packa ned all mat igen, ingen får ju se att jag äter! Varför kan jag inte bara sluta? Jag vet inte vad felet är, jag borde ju kunna? Jag mår så dåligt av att tycka illa om min kropp, hata det jag ser i spegeln och må illa i timmar när jag ätit skräpmat, helt i onödan.

Aldrig har jag berättat för någon alls att jag håller på såhär. Jag vet inte var problemet ligger, ens om namn kan sätta en etikett på det, men hela jag spelar. Tusentals gånger per dag laddas en fasad upp framför mig, snabbt brusar mitt riktiga jag förbi utan att synas. "Mat är bäst, jag älskar att äta!" tjoar jag ut för världen, och räknar högdraget upp mina favoritostar, köttbitar och skaldjur. Oj, så gott, ropar jag och hatar mig själv. Sedan äter jag och hatar mig själv, ännu mer.

Nu är det slut. Nu är jag trött på det här. Så jävla, helvetiskt supertrött. Jag vill sluta äta som en galning, och sedan ha ångest i timmar efteråt. Jag vrider mina händer, men jag vill inte längre. Så jag tänker inte. Nu jäklar min lilla låda ska ni få se, Jessica är tillbaka på nytt, och jag tänker inte låta något stå i min väg.

BMI 17,3 är det jag börjar med, och 16 är där jag ska sluta, tror jag. Jag börjar emd 16,5 och ser var jag hamnar. Det här på riktigt, så det får inte gå överstyr. Jag har ju människor som älskar och stöttar mig!

Önska mig lycka till.

/J